Filmrecensioner

The Fighter – bättre sent än aldrig

Jag är säkert den enda personen i Sverige som inte har sett ”The Fighter” tidigare. Visst har jag känt till den, och visst har jag hört att den skulle vara väldigt bra. Men av någon anledning har jag ändå alltid valt bort den när jag valt filmer. Det har tagit emot, liksom. Jag trodde av någon anledning inte att den skulle leva upp till sitt rykte. Men igår var det dags. Och det var inte en sekund för tidigt. (mer…)

Annonser

Rashomon – Demonernas port

Såg om ”Rashomon” häromdagen. Filmen vann Guldlejonet i Cannes 1950 och en Oscar. Dessutom blev filmen Akira Kurosawas genombrott i väst. Det som var unikt med ”Rashomon” när den kom var att den inte bara presenterade en sanning i filmen, utan fyra olika sanningar – i konflikt med varandra. Alltså fyra olika tolkningar av samma händelse – ett mord. Konsekvensen av detta blev att publiken tvingades att aktivt ta ställning till vilken sanning de tror är den verkliga.

(mer…)

Castle Keep – Pollacks Apocalypse Now

Vad har Sydney Pollacks ”Castle Keep” från 1969 gemensamt med Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now”? Inte mycket kan man kanske tro. Men förutom att båda två är krigsfilmer delar de också surrealismen. Det finns också en annan koppling – ”Apocalypse Now” handlar om vansinnet i Vietnam, ”Castle Keep” gjordes mitt under Vietnam-kriget. (mer…)

The Drop – äntligen har jag sett den

En av mina absoluta favoritförfattare just nu är Dennis Lehane. För ett tag sedan läste jag ”The Drop”, som var mycket bra. Missade tyvärr att se filmen på bio, trots att jag tyckte att den verkade oerhört intressant med skådisar som Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfini.

Nu finns då filmen äntligen tillgänglig på Itunes, så nu har jag fått chansen att se den. (mer…)

The Last Castle

Var lite lätt skeptisk mot The Last Castle, men så dök den upp på Netflix och jag bestämde mig för att ge den en chans.

The Last Castle är på många sätt en ganska genomsnittlig fängelsefilm. Det är förutsägbart – t ex kan man omedelbart förstå vilken karaktär som finns med bara för att bli dödad senare. Och vem som motvilligt ska ändra åsikt och senare begå stora hjältedåd.

Men det som lyfter detta från det mediokra träsket av fängelsefilmer är skådespelarna. Robert Redford är som vanligt bra, likaså James Gandolfini och Mark Ruffalo. Deras närvaro och deras prestationer gör detta till en faktiskt ganska sevärd film. Är detta i klass med de filmer som Redford gjorde på 70-talet? Nej givetvis inte, men hans närvaro lyfter ändå filmen.

Men det här med muren som fångarna ska bygga…varför? Det blir bara fånigt…