Om filmvåld – en gammal hemtentauppgift i filmvetenskap

Uppgiften:

I Inte riktigt lagom hävdar Olle Sjögren att det är viktigt att klargöra skillnaderna mellan olika typer av filmvåld. Håller du med om att actionfilm, skräckfilm och stridskonst bygger på skilda konventioner och fungerar på olika sätt? Varför (inte)? Åskådliggör frågan genom att diskutera några konkreta exempel ur filmer du sett, t.ex A Clockwork Orange och Cannibal Holocaust.

OBS! Detta år inte upplagt för att någon ska använda det i sina studier. Jag uppmuntrar inte till fusk på något sätt.

Svaret
Sjögren (1993) hävdar att det förekommer olika typer av filmvåld – actionvåld, skräckvåld och filmvåld. Detta är i min uppfattning helt korrekt och beror sannolikt på flera olika orsaker. Jag är övertygad om att våra förväntningar på en film gör det nödvändigt med de olika konventionerna av våld, vi skulle bli väldigt förvirrade och i många fall säkert besvikna om inte konventionerna följdes. Givetvis blir detta lite av ett moment 22, då detta ju bygger på just det faktum att konventionerna faktiskt redan är etablerade.

Studerar man fenomenet mer noggrant går det givetvis att identifiera bakgrunden till konventionerna. I de flesta länder, framförallt i västvärlden, lever vi sedan länge i rättsstater, där våldsbrottslingar arresteras och behandlas av rättsväsendet. I demokratier ser man detta som en självklarhet och som en av grunderna för att våra demokratiska samhällen ska fungera. Våra mer primitiva drifter lever dock kvar på vissa plan och därför finner de flesta en viss tillfredsställelse i att se brottslingar – i synnerhet grova våldsbrottslingar – straffas. Detta blir extra tydligt i USA, där samhället i mångt och mycket bygger på rätten att försvara sig och rätten att bära vapen. Actionfilmer tilltalar alltså vårt hämdbegär och ger oss möjligheten att få tillfredställelsen att se våldsbrottslingar straffas på ett sätt som inte är förenligt med ett rättssamhälle . Grundmönstret är att den elake skurken börjar med att begå en fruktansvärd handling (därefter ofta följt av ytterligare bevis på hans/hennes/dets ofta närmast ofattbara grymhet). Vår hjälte måste sedan, under oerhört besvärliga förhållanden, straffa denna handling genom en lämplig mängd våld. Våldet trappas sedan helat tiden upp, i vad man kan kalla en våldsspiral, för att kulminera i den slutgiltiga bestraffningen av huvudskurken (ofta föregått/efterföljt av bestraffningen av den s k Överskurken). Denne bestraffas på ett sätt som i verkligheten skulle uppfattas som oerhört tveksamt, men som funkar i actionfilmens värld. Det finns ett otal exempel på detta, till exempel i John McTiernans Die Hard (1988)– en av min generations actionklassiker. Här ockuperar ett antal europeiska terrorister/tjuvar en skyskrapa i Los Angeles, under ett företags julfest. De dödar i kallt blod företagets ledare i sina försök att komma in i företagets valv och håller företagets personal som gisslan. Av en ren slump befinner sig polisen John McClane i byggnaden, då hans fru jobbar på företaget och finns i gisslan. Han bestämmer sig för att bekämpa terroristerna och efter ett otal våldsamma incidenter skjuter han till sist ihjäl terroristernas ledare, Hans Gruber. Men detta räcker förstås inte. För att vi ska känna att terroristernas illdåd ska vara tillräckligt bestraffade slungas, den ännu levande, Gruber av pistolskottets kraft ut genom skyskrapans fönster. Här klamrar han sig fasti John McClanes frus klocka och gör, trots sin situation, ett sista försök att döda vår hjälte och hans fru. Men vår hjälte knäpper då förstås upp sin hustrus klocka, varefter Gruber störtar till sin död (efter detta möter även Överskurken sitt slutgiltiga öde).

Det förekommer dock actionfilmer där jag anser att konventionerna inte är lika klara, även om tendenserna finns där. I Ridley Scotts verklighetsbaserade Black Hawk Down (2001), skildras en amerikansk militäroperation i Somalia 1992, som gick oerhört snett. Snart finner sig de amerikanska elitsoldaterna i en situation där de hamnar i strid med numerärt överlägsna somaliska styrkor. Två amerikanska helikoptrar skjuts ned och de amerikanska trupperna kämpar för att rädda besättningarna och för att kunna sätta sig själva i säkerhet. Här är det den uppretade somaliska folkmassan som utgör filmens ”kollektiva” skurk (bortsett från den i filmen enbart omnämnda krigsherren Aidid). Som publik hejar vi på de amerikanska trupperna och vi har en önskan att amerikanerna ska lyckas döda somalier och sätta sig i säkerhet. Och det lyckas de med, men den egentliga hämnden uteblir, slutresultatet blir en mängd döda amerikaner och vad som närmast kan beskrivas som en amerikansk reträtt ”med svansen mellan benen”. Här är fyller actionvåldet inte på samma sätt rollen som hämnd, utan snarare som ett slags medel för att nå ett någorlunda utstakat mål. Man kan dock förstås säga att amerikanernas agerande är något av en hämnd på somalierna, som försätter dem i denna pressade situation. Det går även att tolka det hela som att somaliernas agerande är en hämnd på de amerikanska inkräktarna. Sen kan man ju förstås också fundera lite på det faktum som klargörs i filmens sluttexter – våra amerikanska hjältar, vars oerhörda lidande skildras, förlorar totalt 19 man. Somalierna tros i sin tur ha förlorat över 1000. Utan att ta för mycket ställning i frågan, då jag saknar tillräckliga kunskaper om incidenten, kan man ju fundera på vilken sida som i själva verket lidit mest…

Actionvåldet har i krigsskildringar också ofta rollen att förmedla krigets vansinne och meningslöshet, som t ex i Spielbergs Saving Private Ryan (1999). Detta våld har också, framförallt på senare år, en viss chockeffekt, då det kan vara väldigt blodigt. Detta bidrar till att förmedla den psykologiska situation som soldaterna befinner sig i.

Personligen tycker jag att actionvåldet, under någorlunda kontrollerade former, fyller en bra funktion för att ge utlopp för frustrationskänslor. Dessvärre tycker jag att det produceras en stor mängd actionspektakel som helt enkelt inte fungerar. Ett exempel är Mark L. Lesters Commando (1985). Här har filmens intrig lagts åt sidan till förmån för en närmast oöverträffat slaktande, utfört av den uramerikanska österikaren (i filmen med östtysk bakgrund) Arnold Schwarzenegger. Filmen blev också rejält slaktad av Biografbyrån. Som tonåring hade jag dock hyfsat stort utbyte av denna film. Jag är därför övertygad om att vad som fungerar och inte fungerar är subjektiva upplevelser, som förändras beroende på tittarens aktuella livssituation.

Kubricks film A Clockwork Orange (1971) är onekligen extremt våldsam. Detta har den också blivit uppmärksammad för i högsta grad. Filmen drogs visserligen tillbaka i Storbritannien, men på Kubricks eget inititativ. Alex, filmens huvudfigur, verkar fullkomligt sakna moraliska värderingar och är extremt våldsam. Han och hans ”droogisar” har förmodligen drivits till denna punkt av det rådande samhällsklimatet. Det våld som skildras skildras dock på ett estetiskt fjärmat sätt, med hjälp av kameravinklar, danssteg, kostymering och nonsens-slang, samtidigt som det kombineras med ett ironiskt inslag. Man kan möjligen också argumentera för att ”avprogrammeringen” som Alex genomgår är en mer upprörande form av våld, av ett mer psykiskt slag. Alex förlorar till viss del rätten att styra sina egna känslor. I stort är våldet i denna film lättare att acceptera än det i t ex Commando, då det rör sig om samhällskritik och våldet är synnerligen motiverat.

I skräckgenren är förutsättningarna annorlunda. Här är det inte hämndbegäret som är det centrala, utan snarare våldets chockeffekt. Detta åskådliggörs t ex i Cannibal Holocaust (1979) av de allmänna grymheter som dokumentärfilmarna utsätter den infödda kannibalerna för, samt även av kannibalernas hämnd (hämnd är trots allt även en motiverande faktor till deras agerande, men inte det centrala i filmen), som består i lemlästning, och ett oerhört ”frosseri” i blod och vidriga scener. Bl a förekommer filmning av kannibala aktiviteter, något som är chockande och upprörande för publiken. Det som mest upprörde mig var dock de scener där djur dödas och lemlästas. Förmodligen blev chockeffekten för mig större, då jag var medveten om att djuren verkligen dödades under filminspelningen. Man kan tänka sig att många av de människor som ser denna, något obskyra, film känner till en del detaljer om den. Är man medveten om det faktum att djuren faktiskt dödas på allvar blir gränsen mellan verklighet och film satt på prövning. Förmodligen är detta gjort på ett medvetet sätt för att öka upplevelsen av att stympningen av människor i filmen ska upplevas som mer upprörande. För mig fungerade dock inte detta, då jag t ex upplevde dödandet av ett näbbmusliknande djur som mer upprörande än de scener där kroppslemmar avskiljs (såsom t ex vid kasteringsscenen). Detta är för mig, som relativt rutinerad filmtittare, ett ofta återkommande problem i skräckgenren – våldet är ofta så groteskt överdrivet att det mer blir löjeväckande än chockerande (vilket i vissa filmer iofs kan vara avsiktligt, t ex Braindead, där det överdrivna blir komiskt samtidigt som det upprör äldre generationer). Men det finns undantag, ofta där det groteska våldet kompletteras med (eller ersätts av) ett mer utarbetat psykologiskt våld. Även detta är givetvis en rent subjektiv upplevelse och gränsen för vad man klarar att se är därför olika från person till person.

Stridskonst har sina rötter i asiatiska traditioner och här är förutsättningarna därför annorlunda. Japanska stridskonster bygger på gamla militära traditioner, som grundar sig på extrem självbehärskning och precision, oftast med hjälp av svärd (kendo). Allting var inordnat i en strikt hierarki, där samurajen tjänade sin herre och följde ”krigarens väg” (Bushido). Det handlade om dueller med jämnbördiga motståndare, snabb precision och pesonligt mod inför döden. De japanska samurajfilmerna leder ofta till vad Sjögren (1993) kallar Det Stora Ögonblicket, då samurajen sätts inför ett moraliskt och personligt dilemma. Det är för att förstärka t ex sådana ögonblick i filmerna som filmiska grepp som t ex slow motion infördes i filmerna – det handlade alltså om att förstärka känslor snarare än att förhärliga våld. Ett exempel på ett sådant Stort Ögonblick är slutduellen i Kurosawas Sanjuro (1962), där samurajen under stark motvilja tvingas delta i en duell mot en likvärdig moståndare. Duellen består till största del av en spänd, koncentrerad väntan, för att sedan explodera i ett snabbt precisionsvåld och en s k blodsfontän. Efter segern visar samurajen ingen glädje, utan är upprörd över att han tvingats till denna handling.

Kinesisk stridskonst bygger mer på kroppsliga traditioner, men även denna kräver en extrem koncentration och en stor mängd övning. Det rör sig om blixsnabba rörelser som, under träning, utförs mot en tänkt motståndare och grundar sig i tanken att yttre råstyrka kan besegras med hjälp av inre balans och mental behärskning. Detta åskådliggörs av att träningen bygger på att man hejdar sina slag och sparkar just innan de träffar den tänkta motståndaren. Detta döljs visserligen med hjälp av kameravinklar i filmerna, men grundfilosofin består ofta – dvs att man tränar fredligt självförsvar som endast brukas när man tvingas ta itu med dem som missbrukar stridskonsten.

På senare tid har dock amerikansk film genomgått en ”asiatisering”, samtidigt som den asiatiska filmen har ”amerikaniserats”. Jag anser att detta har gjort att fokuseringen på stridskonsternas grundidéer har givits en underordnad betydelse. Istället har användandet av dessa, kanske först och främst den kinesiska stridskonsten, bakats in i mer traditionella actionfilmer, ofta byggda på den hämndtanke som beskrivits ovan. Detta grundar sig förmodligen på den s k underdog-känslan som många actionfilmer bygger på – hjälten är i underläge mot sina fiender. Vad är då mer tydligt än att besegra beväpnade fiender med hjälp av sin egen kropp? På grund av detta anser jag att det i dagens filmer är fel att tala om stridskonst som en självständig form av filmvåld. Snarare är det nog så att det faktum att stridskonster är mer accepterade idag bygger på att vårt samhälle verkar vara mer våldsfixerat än det asiatiska samhället, något som ofta rimmar illa med tankarna på självbehärskning och koncentration. Jag är övetygad om att få i av oss i väst reflekterar speciellt mycket över dessa värderingar, istället tycker vi att det är ”coolt” att se de mer och mer akrobatiska sparkarna och slagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s