The Ten Commandments – episk Charlton Heston iförd sandaler

Cecil B DeMilles ”The Ten Commandments” från 1956 har länge funnits på min lista över filmer jag borde se. Har haft den på dvd ganska länge, men det har tagit emot. Av flera skäl:

  • filmen är 3 timmar och 40 minuter – som småbarnsförälder är tid en bristvara
  • filmen är inspelad 1956 – fruktade skådespelarinsatser av ett slag jag inte är förtjust i
  • det är en historia ur bibeln…

Detta har hållt mig från att börja titta. Men så dök filmen upp på Netflix, i HD-kvalitet. Då kändes det som att det var dags att ta tag i projektet. Blir ju lite enklare att dela upp tittandet på flera olika tidpunkter – och på de plattformar som passar mig för stunden (det kom att bli ipad, Apple TV och iphone – i olika omgångar).

Så vad blev då domen? Historien om Moses var välkänd för mig, jag tyckte faktiskt att den var lite spännande när vi läste religion i skolan. Dessutom har jag sett den i olika tappningar sedan dess. Senast för några månader sedan i Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings”.

”The Ten Commandments” är bättre än Scotts film. Visst, skådespeleriet är som man kan förvänta sig från en film från 1956. Överspelat och stundtals lite fånigt, men det hör ju perioden till. Likväl kan man ju ifrågasätta många av skådespelarvalen. Väldigt många vita västerlänningar i rollerna, vilket jag också skulle vilja säga hörde perioden till. Men det är ju dessvärre bara delvis sant – även Ridley Scotts version av historien blev ju (med rätta) ordentligt kritiserad för att rollerna som Moses och Ramses gick till de vita västerlänningarna Christian Bale och Joel Edgerton.

Vare sig Charlton Heston eller Yul Brunner är väl egentligen särskilt väl lämpade för att spela Moses eller Ramses, men tar man det med en nypa salt så fungerar det.

Specialeffekterna är väl så bra som man kan förvänta sig från en film som är gjord 1956. Men ofta tycker jag faktiskt att lite halvtaffliga praktika effekter fungerar bättre än halvtaffliga datoreffekter.

Filmen är sevärd, om man orkar ta sig igenom 3 timmar och 40 minuter. Jag blev faktiskt mer fängslad än vad jag hade förväntat mig. Det krävs en viss tolerans för överspel och daterade effekter, men filmens styrkor  ligger i det storslagna berättandet och den (faktiskt) fantastiska berättelsen om Moses. Om man väljer att tro på händelserna som en sanning är ju sedan en helt annan historia…

Hestons skägg som den äldre Moses går ju inte heller av för hackor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s