Die Hard – vägen från klassiker till totalhaveri

Hollywood har på ett mycket kreativt sätt lyckats få en (till att börja med) fantastisk franchise att haverera fullständigt. Det krävs ett visst mått av skicklighet för att helt missförstå och förstöra en actionhjälte som John McClane. Men Hollywood har lyckats – läs min genomgång av filmerna. Spoliers förekommer.

Die Hard

1988 var året då John McClane för första gången nådde våra biodukar. För de flesta var nog Die Hard en helt oväntad film – Bruce Willis var ännu ingen superstjärna (även om han var känd för de flesta genom sin medverkan i ”Par i brott” som hade sänts på SVT och Blake Edwards-komedin ”Blind Date”). Filmens regissör var John McTiernan (som senare skulle hamna i fängelse, men det är en helt annan historia). Själv var jag nyfiken på filmen, hade sett en del om den på MTV och tyckte att den verkade sevärd (men när jag såg filmens titel för första gången trodde jag att det var något tyskt…). Men jag var inte förberedd på vad som komma skulle.

Willis rollfigur John McClane fungerade så bra för att han var en ”vanlig” person. Han var flygrädd, hade relationsproblem och helt plötsligt befann han sig i en situation där hans enda utväg blev att ta upp kampen med terroristerna (som egentligen inte var terrorister). Huvudskurken Hans Gruber spelades av den nu nyss bortgångne Alan Rickman. Sällan hade jag skådat en bättre filmskurk. Historien håller sig sedan ”på jorden” – visst är filmen full av fantastiska actionscener, men det är ändå något jordnära i det hela. Willis blir smutsigare och blodigare för varje minut som går av filmen, och det är uppenbart att han lider och hellre hade önskat att han var någon annanstans.

Här läggs grunden för Die Hard – den sårbare, motvillige, hjälten i en film fylld av blodstänkta actionscener med ett språkbruk som var allt annat än rumsrent.

Efter filmen, då ljuset tändes, förstod jag att vi just hade sett något speciellt. Det kändes som om jag precis hade sett en perfekt film. Jag klassar fortfarande denna film som en av de verkliga actionklassikerna från 80-talet – egentligen är det bara ”Dödligt vapen” som är i närheten av dess storhet.

Die Hard 2 – Die Harder

Vi hoppar fram till 1990 och den oundvikliga uppföljaren, med det fyndiga namnet ”Die Hard 2”. Den här gången regisserad av finländaren Renny Harlin. Jag skulle vilja säga att detta är höjdpunkten på Harlins karriär (den enda film som kommer i närheten senare är ”The Long Kiss Goodnight”, från 1994).

die-hard-2-bruce-willis-2

Här tvingas vi som tittare acceptera att John McClane lyckas hamna i en liknande situation igen – ännu en julafton. Visst känns det väldigt osannolikt, men det gick att köpa detta. Filmen i övrigt var en actionrökare som levererade på de flesta plan. Nej, den är inte felfri och är inte lika bra som originalet, men en helt ok uppföljare som håller än idag. McClane är fortfarande den motvillige actionhjälten, som vill vara någon annanstans. Vi känner igen oss i de blodiga actionscenerna, det icke-rumsrena språkbruket och minnesvärda skurkar (om än inte i nivå med Hans Gruber).

Skalan är större här dock – vi är inte längre klaustrofobiskt instängda i skyskrapa. Nu befinner vi oss på en insnöad flygplats. Lite åt samma håll ändå. Det fungerar. Jag var nöjd efter biobesöket, och jag har sett om filmen flera gånger utan att ändra åsikt.

Die Hard with a Vengeance

Nu hoppar vi ytterligare fem år fram i tiden – 1995 var det dags för den andra uppföljaren – ”Die Hard with a Vengeance”. Det är inte längre julafton. McClane är inte på topp – han har alkoholproblem och är avstängd från sitt jobb. Förhållandet med frun är över.

die-hard-with-a-vengeance

Regissör är återigen John McTiernan. Av någon anledning har filmskaparna nu bestämt sig för att skalan måste ökas ytterligare. Nu räcker det inte med en insnöad flygplats, nu är det hela New York som gäller. Och det räcker inte heller med McClane. Nu måste han, enligt tidens anda, ha en Sidekick. I detta fall är det Samuel L. Jackson som spelar den lätt aggressiva Zeus. Han är inte så förtjust i vita.

När jag kom ut från bion efter att ha sett filmen var jag djupt besviken. Den levde inte alls upp till de två tidigare filmerna. Det kändes som att man helt enkelt hade beslutat att det skulle bli bra om man bara gjorde mer av allt. Dessutom saknades den där klaustrofobiska känslan.

Till filmen försvar så bibehåller den ändå en del av de två tidigare filmernas kännetecken. Blod, språkbruk och minnesvärd skurk. För Jeremy Irons är faktiskt ganska bra som Simon – som dessutom visar sig vara bror till Hans Gruber från den första filmen.

Mina känslor för filmen har faktiskt ändrats över åren. Jag har inte sett om hela filmen mer än någon enstaka gång, men eftersom att detta verkar vara en av de filmer som visats mest på svensk tv någonsin, så har jag sett delar av den vid flera tillfällen. Willis och Jackson är faktiskt helt ok i filmen, men den når inte samma nivåer som sina två föregångare. Dessutom börjar det bli lite väl osannolikt att John McClane råkar ut för dessa grejer om och om igen.

 

Live Free or Die Hard

Ok, spola fram till 2007. Det stämmer – tolv år. Nu börjar det gå käpprätt åt helvete. Bara titta på filmens titel – ”Live Free or Die Hard” – en patetisk filmtitel. Så patetisk att filmbolaget själv insåg att titeln inte skulle fungera i Europa, där filmen istället kallades ”Die Hard 4.0”. Inte heller det någon vidare titel.

movie-scene3

Ännu mer oroväckande blev det när jag nåddes av nyheten att filmen skulle ha en PG-13 rating. Vilket innebär att det i princip inte får förekomma blod eller svordomar. I sann modern Hollywood-anda måste filmen vända sig till alla tänkbara målgrupper. Alla ska lockas – pengar framför kvalitet! Att locka alla målgrupper innebär också att vi i sann ”24”-anda måste ha med tonåringar i filmen. För tonåringar kan inte identifiera sig med vuxna människor. Men med det sagt är Justin Long inte hemsk.

Att Bruce Willis inte längre har något hår kan jag köpa. Även han åldras ju. Men någon motvillig actionhjälte är han knappast längre – snarare börjar han framstå som någon slags superhjälte. Jag har ännu svårare att köpa att skurken är mesproppen Timothy Olyphant och att vi nu inte längre ens kan nöja oss med att hela New York är hotat. Nej, nu är det hela USA. Actionscenerna blir till märkliga spektakel. Lägger man sedan till att den tidigare flygrädde John McClane nu ägnar sig åt att promenera ute på vingarna av ett flygande stridsflygplan (givetvis datoranimerat) så blir det bara…hemskt.

Detta är inte längre Die Hard. Jag vet inte vad det är. Filmen har vissa poänger, men det är så mycket som bara är fel.

Det finns faktiskt en ”unrated”-version av filmen som lägger till våld och svordomar. En förbättring, men det löser verkligen inte allt…

 

A Good Day to Die Hard

Jag finner inte ord för denna film. Det är svårt att se någon som helst koppling till orignalfilmen från 1988. Dessutom har John McClane nu sällskap av sin son Jack McClane, som är någon slags hemlig agent. Sonen spelas av den träige Jai Courtney, som dessutom kan stoltsera med att vara en Markoolio-lookalike.

760

Någon måste ha fått totalt hjärnsläpp när denna katastrof fick grönt ljus. Nu är inte ens John McClane i USA, utan han har lyckats släpa sig över till Ryssland för att hjälpa sin son som hamnat i trubbel med ryska rättvisan. Det visar sig dock att han är någon slags superagent och snart är det fullt med poänglösa action-scener och fånigheter.

McClane är numera inte i närheten av den person han var i originalet från 1988. Nu är han superhjälte, fullt ut. Och filmens skurk kommer jag inte ens ihåg. Detta är sorgligt skräp.

Jag hade tänkt att jag skulle se om filmen innan jag skrev detta. Men efter lite funderande insåg jag att jag inte ville.

 

Die Hard Year One

Eftersom att den förra filmen var en katastrof, både publikmässigt och kritikermässigt, så beslutade man sig givetvis för att det behövs ytterligare en uppföljare. Regissör blir Len Wiseman – som också låg bakom den fjärde filmen.

Vad ska vår superhjälte göra nu då? Hur kan vi skapat något som är sämre än den förra filmen? Hmmm

Jo såklart – vi följer trenden och skapar en slags prequel. Hur John McClane blev den han är i en första filmen. Filmen ska i huvudsak utspela sig på nyårsafton 1979, men även i nutid. Så Bruce Willis är med. Men man planerar alltså nu att hitta en ny skådespelare som ska spela McClane som ung.

Man vill alltså hitta en ny skådespelare som ska spela John McClane – och sedan ska man berätta bakgrundshistorien som ingen egentligen är intresserad av. Idioti! Släpp det istället!

Men vad vet jag, kanske lyckas Len Wiseman med någon form av mirakel och skapar en relevant, bra Die Hard-historia igen. Det blir ju trots allt svårt att skapa något sämre än den förra filmen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s