Recension: Flying Leathernecks

Ingen modern krigsfilm precis, men det kunde man knappast vänta sig. Fundersam över Navajo-indianen som flyger med skvadronen. Har svårt att tro att det fanns indianer som var piloter i USA under kriget. USA är väl inte kända för att ha varit särskilt toleranta på den tiden…

Filmen är lite sådär löjligt klämkäck som krigsfilmer var förr, framförallt John Wayne-filmer. Flygscenerna är inte så imponerande, inte heller stridsscenerna på marken. Flygscenerna skiftar mellan olika typer av plan, man har helt enkelt tagit riktiga filmscener av de plan som fanns tillgängliga och hoppats att ingen ska kunna se skillnaden. Mot slutet flyger de Corsairs hela tiden, vilket blir tämligen obegripligt när de har flugit Hellcats större delen av tiden innan. Till och med närbilderna byts till Corsairs istället för Hellcats, helt utan förklaring.

Kanske är det bara jag, men jag tycker att det är sådär ansvarsfullt av John Wayne att ge sin 10-årige son ett skarpslipat samurajsvärd som han dessutom berättar att han tagit från en japan som han dödat. Är det den förebilden man vill vara för sin son – och ska han verkligen leka med riktiga svärd?

Man får väl ta filmen för vad den är. Den är producerad 1951, inte långt efter andra världskrigets slut. För mig blir det svårt att riktigt uppskatta filmen efter senare års mer realistiska krigsfilmer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s