Recension: Falling Down

Dags att ta mig an en film jag sett ett par gånger innan. En film som fick hyfsat mycket uppmärksamhet då den kom 1993.

Falling Down handlar om en färglös byråkrat som en dag tröttnar på sitt inrutade liv, otrevliga människor och det amerikanska samhällets egocentrism. Att det finns en större utlösande faktor i bakgrunden framkommer under filmens gång.

Michael Douglas är bra i huvudrollen. Robert Duvalls polis som är nära sin pension är en lite blek figur, men Duvall gör ändå en ok insats som Prendergast. Dessutom är blekheten lite av poängen med karaktären.

Kontrasten mellan Douglas rollfigur och Duvalls rollfigur är stor. Douglas vill inget hellre än att vara hemma med sin familj, Duvall är snarare oroad för att spendera sitt liv som pensionär hemma med den oroliga frun.

Prendergast är en ganska passiv polis, som sitter på en skrivbordstjänst efter en tidigare skada. Men han slutar för att hans fru är orolig för att han ska råka illa ut. De har förlorat ett barn tidigare och Prendergast slutar tidigare för att han vet att hon inte skulle klara en förlust till.

Douglas flippar ur och låter sin frustration få utlopp på såväl koreanska affärsinnehavare, gängmedlemmar och snabbmatsfötsäljare. För att nämna några. Allt han vill är att få vara med sin dotter, men det får han inte då exfrun är rädd för att han ska bli våldsam.

Douglas frustration förefaller bero på att han tvingats leva i ett samhälle och ett system som han inte känner sig hemma i. Los Angeles skildras inte som en alltför trevlig plats på jorden.

De olika situationerna som Douglas råkar utför speglar olika aspekter av det amerikanska samhället – gäng, högerextremister, kapitalismen etc. Ironiskt nog blir Douglas rollfigur ännu en del i detta, med tanke på hur han beter sig under  filmens gång. Han är ingen hjälte, utan en produkt av det amerikanska samhället. Ingen vidare trevlig bild som målas upp.

En intressant scen är då ett barn lär Douglas att avfyra ett granatgevär – han har lärt sig på tv. Vad säger det om det amerikanska/västerländska samhället?

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av filmen, jag kom ihåg den som tristare. Dessutom förstår jag bättre vad regissören Joel Schumacher vill skildra idag. 1993 på bio förstod jag att filmen kritiserade det amerikanska samhället, men 2011 plockar jag upp mycket mer.

Joel Schumacher är knappast en av mina favoritregissörer, men detta är en av hans bättre stunder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s